Förändring för förändrings skull

Arsenal har tappat en ligaledning till en kamp om fjärdeplatsen. Det är inte första gången, men för första gången är jag personligen oerhört mer besviken än de andra gångerna. För det var nu vi skulle ta det sista steget, vi hade tagit dubbla FA-cuptitlar och Wenger skulle vilja lämna Arsenal med flaggan i topp, med en trupp som kan gå från klarhet till klarhet. Så blev det inte och det gör så förbaskat ont.

Det finns ett högljutt missnöje mot Arsene Wenger. Det är inte några få som det varit tidigare utan vi pratar om miljontals människor runt om i världen som tycker att han nått vägs ände med Arsenal. De har rätt, och de har fel. Så är det nästan alltid, man befinner sig i gråzoner. Situationen påminner nu om ett riksdagsval när sittande regering förlorar makten. Den som sitter vill man inte ha, men inte nödvändigtvis alternativet heller. Man vill bara ha Förändring.

All förändring är inte av godo. Kanske framförallt de förändringar man gör som ett självändamål. Förändringar gör man för att något inte funkar och då måste man för att få en bra förändring ta reda på vad det är som inte funkar. Ska vi koppla det till dagens Arsenal så finns det lika många svar som supportrar. Vilken förändring ska man då välja?

Wenger gör som han vill. Han valde i somras att lita på att truppen skulle bli ett år klokare, ett år duktigare och ett år vassare. Han plockade in den bästa målvakten som fanns på marknaden som enda nyförvärv och nu skulle allt sätta sig. Truppen skulle vara tillräckligt bred för att klara skadorna som oundvikligen kommer och den skulle stå stark och orka med en tung vinter mot lag som inte nödvändigtvis vill bjuda upp till dans. När det blev tufft så hade vi ju en brittisk kärna som skulle förstå Arsenals traditioner, värderingar och därmed hade en vilja och kämparanda som legionärerna utifrån inte kunde bidra med. Dessa brittiska fanbärare skulle kunna berätta för de andra att en bortadag i Stoke kräver något extra. Att det kanske inte låter glamoröst att möta West Brom på Emirates, men att det inte är glitter och fyrverkerier allt handlar om. Utan hjärta. Hjärta har tydligen brittiska spelare mer av.

Tidigare har Wenger bedyrat att det inte är passet som är avgörande för hur bra du är som fotbollsspelare eller hur nyttig du är för klubben. Den positionen ändrade han på efter att ha sett oss vika ner oss några säsonger. Nu ser det likadant ut fortfarande och vad ska han nu skylla på? Hur vi än vrider oss och hur vi än tittar på verkligheten så är det Wenger som införskaffat denna trupp. Han har inte ärvt en enda spelare. Spelarna har massor av ansvar för att förverkliga de instruktioner de får från bänken, men hur ska vi resonera när instruktionerna inte heller räcker till?

Många klagar på att vi inte har en plan B. Jämförelsen haltar förstås, men vi ska inte lura oss själv heller. Wenger har Barcelona som måttstock och de har inte heller en plan B. Istället så minimerar de förluster genom att vara effektiva. Har man Giroud och Welbeck på topp så kommer man inte att vara effektiv. Ingen av dem är spelare som gör 20-25 mål per säsong. Barcelona har tre stycken som i princip spelar oavbrutet och allihop gör 20-25 mål per säsong. Minst. Då kvittar det om du har en plan B eller ej.

Vi har en spelare som är kapabel till att göra de målen som behövs. Alexis Sanchez. Han spelar inte längst fram och ska antagligen inte heller göra det, men om vi ska få resultat med detta laget och vinna ligan krävs det att han får åtminstone en kompis till. Özil är den stora assistkungen, men han måste vara den mest frustrerade fotbollsspelaren efter Zlatan (när han spelar i landslaget). Hur kul är det att leverera smörpass efter smörpass bara för att se Walcott fibbla bort den eller Ramsey skjuta stenhårt över?

Vi har ett ganska stort antal spelare som har presterar för lite eller har passerat sin peak i Arsenal. Det behövs som jag ser det en rejäl omstrukturering av truppen. Följande spelare borde skeppas enligt mig:

Arteta, Flamini, Rosicky, Walcott, Oxlade-Chamberlain, Sczeszny, Gabriel, Gibbs (Mertesacker, Giroud, Ramsey)

Ni ser själv att det inte skulle bli lätt att ersätta hela den bunken. Elva spelare som inte visar det som krävs för att vinna ligan. Med den diskussion som då finns kring Wengers vara eller inte vara så är frågan om vi skulle kunna vilja ligan om vi släppte sju-åtta spelare och värvade ungefär samma antal till hösten? Svaret är nej. Oavsett vem som är tränare. Jag tror inte man hinner få ihop ett lag så snabbt och framförallt inte om vi dessutom ska lära HELA truppen ett nytt spelsystem med en ny tränare.

Ett av de stora skälen till att byta tränare är ju att vi ska få en manager som kan vinna ligan. Som jag ser det landar vi i ett val. Antingen byter vi tränare och gör ett par små justeringar av truppen, vilket betyder att vi släpper Flamini, Arteta, Rosicky och Mertesacker/Gabriel. Eller så behåller vi Wenger och hoppas att han gör den stora trupprensningen och jobbar in en trupp som kan vinna titeln åt nästa tränare säsongerna efter.

Vi kan spekulera mycket, men jag tror att vi kan vara oerhört säkra på EN sak. Wenger bestämmer när han slutar som tränare i Arsenal. Ingen annan och alldeles oavsett hur många som inte dyker upp på matcherna eller hur många som än skriver arga rader på Twitter, bloggar och kommentarsfält. Det som kan få honom att gå tidigare är om resultaten dippar så mycket att han känner att han inte kommer längre. Vi kan vara nära den gränsen. Det finns supportrar som hoppas att vi ska bli femma för att tvinga fram ett Wengeravhopp. Som supporter till Arsenal kan jag inte se att sämre förutsättningar för klubben skulle vara bättre förutsättningar. Om det är svårt att locka till sig spelare till Arsenal när vi är en CL-klubb, hur ser det då ut om vi bara ska spela Europa League?

Personligen börjar jag också bli ytterligt trött på Wenger, men jag skulle vilja att allt var lite stabilare innan han lämnade skeppet. Ge honom en sommar till, låt honom bygga om truppen och låt honom få ett försök till nästa säsong som med all rim och reson måste vara hans sista. Jag skulle dock inte bli förvånad om vi sitter här igen om ett år och säger exakt samma saker. Då framstår jag som en dumstrut. Det bjuder jag gärna på.

Det är nästan exakt en månad sedan förra blogginlägget, något jag personligen bara kan beklaga. Om det finns någon därute som känner att de kan bidra med en text då och då så är det bara att höra av sig till oss, antingen i kommentarsfältet eller på mail till info(at)arsenalmalmo.se